Assistansersättning från försäkringskassan till assistansföretag för handikapphjälpmedel

Anhörigvårdare arbetar oftast med avlöning från assistansersättning. Den kommer från försäkringskassan och tillfaller det assistansföretag som angetts som mottagare. Assistansersättning kan inte användas för att köpa handikapphjälpmedel.

Personlig assistans, Malmö, Nacka Göteborg och Stockholm

Vi erbjuder personlig assistans Stockholm med omnejd och med marknaden bästa villkor inom personlig assistans. Vi har hög renommé och våra kunder är oss lojala för att vi håller vad vi lovar. George Cojocaru grundare och Novasis eldsjäl är grunden till att företaget håller hög kvalitet och sakta vuxit både organiskt men även intäkts-mässigt.

George Cojocaru – Hörapparat Stockholm
George Cojocaru tror på LSS som en mänsklig rättighet. George Cojocaru är jurist och hjälper kostnadsfritt till med juridiken inom personlig assistans. George Cojocaru har för avsikt att alla ska må bra och det är ansvar under frihet som gäller så länge man gör det man lovar. Många av kunderna har fått hjälp av våra samarbetespartner bla med hörapparater, personlig assistans Malmö samt personlig assistans Göteborg hos Hörapparater Stockholmpersonlig assistentpersonlig assistans Uppsalapersonlig assistans Nacka.

Päls och pälsar gjorda som med hörseltest via, jacka, kappa och krage

Päls och pälsar med frukost stockholm

Novatravel golfresor utomlands

Golfresor genom Novatravel

Golfresor innebär ofta man reser i sällskap eller ensam för att utöva sporten golf. Man använder golfklubbor och golfbollar. Det finns 9 halsbanor och 18 hålsbanor och det gäller att slå så få slag som möjligt och få bollen i hålet på sen sk. greenen.

Få ett minne för livet

Novatravel är en personlig resebyrå som erbjuder weekendresor, korta och långa resor. Vi skräddarsyr din resa så den ska passa dig och till bra pris.

Det finns korta resor som tar ett par timmar och det finns längre resor. Några av våra rekommenderade golfresor utomlands går till Österrike, Belek, Turkiet, Europa, Thailand alla har fina golfbanor.  Det går också bra att åka till Thailand, Usa eller mellanöstern. Alla resor kommer du på olika sätt minnes på ett bra sätt för det är det som är vår målsättning att du ska få ett minne för livet.

Vi är själva golfare så vi tycker att vi har lite bättre koll än andra som erbjuder golfresor. Det blir liksom golfresor framtagna av golfare.

Din resa med tema golf kommer att bli minnesvärd. Alla våra resort, golfbanor och aktiviter är säkerställda av oss personligen.

Personlig assistans, assistansbolag, assistansanordnare, hörapparat, päls

Assistansbolag, Hörapparat Stockholm assistansersättning, Assistansanordnare

I ett brukarkooperativ är det medlemmarna, de assistansberättigade, som beslutar om inriktning (mål och innehåll) på verksamheten. Brukarkooperativen förekommer som både ekonomiska och ideella föreningar. När man bildar en ideell förening måste man vara noga med att uppfylla kraven för ideella föreningar. En ideell förening kan annars riskera att betraktas som en oregistrerad ekonomisk förening. Om en sådan förening kommer på obestånd kan styrelsemedlemmarna personligen bli ekonomiskt ansvariga. Om kooperativet väljer associationsformen ”ekonomisk förening” finns det till viss del beskrivit i lag (Lag om ekonomiska föreningar, 1987:667) hur denna skall organiseras. Medlemmarna i kooperativet har den högsta beslutanderätten. På årsmötet väljer medlemmarna styrelse, fastställer budget och beslutar om andra övergripande frågor. Vad som ska beslutas av årsmötet regleras i kooperativets stadgar och/eller lag.

tips

I ett brukarkooperativ är det brukaren själv, legal företrädare för brukaren eller en annan person som assistansanordnare i samråd med brukaren eller brukarens företrädare har utsett som arbetsleder brukarens assistenter. Vad som ingår i arbetsledningen regleras genom avtal med kooperativet som tecknas när brukaren går med i verksamheten. Vanligen är det arbetsledaren som inom ramen för lagar, kollektivavtal och de regler kooperativet har, avgör vem som ska anställas, hur den personen ska arbeta och vad assistenten ska göra under sin arbetstid. Det är också vanligt att arbetsledaren åtar sig att ordna sjukvikarier, semestervikarier etc. Den administrativa personalens uppgift är att vara brukaren behjälplig i olika frågor samt att utföra de rent administrativa uppgifterna såsom lönehantering, bokföring och att hjälpa den ersättningsberättigade med att ta fram underlag för redovisning till Försäkringskassan och liknande.
För att arbetsledaren ska kunna ta det ansvar han eller hon har enligt avtal bör kooperativet tillhandahålla utbildning i arbetsledarrollen.
Det förekommer, men är mer ovanligt, att kooperativet (genom den administrativa personalen) åtar sig att utföra det praktiska arbetet med hörapparat stockholm t ex rekrytering och vikarietillsättning åt brukaren.
Det är viktigt att det finns ett skriftligt klargörande av vilken person assisten­t­erna ska vända sig till i olika frågor. Det hörapparater ska vara klarlagt vem eller vilka personer som beslutar om till exempel lönesättning, övertidsarbete, schemaläggning, semesterförläggning, medgivande av annan kortare och längre ledighet, kris- och konfliktsituationer samt kring arbetsmiljöfrågor i övrigt.
2.3.3 Assistansbolag
Ett assistansbolag kan variera i storlek från verksamhet för bara en eller ett par brukare/kunder till mycket stora verksamheter. Assistansbolag kan förekomma i olika företagsformer såsom aktiebolag eller handelsbolag. Bolaget som juridisk person är arbetsgivare. En förutsättning för att Försäkringskassan ska godkänna ett bolag som betalningsmottagare av en ersättningsberättigads assi­stansersättning är att bolaget har en F-skattesedel. För att få det krävs bland annat att skattemyndigheten bedömer att verksamheten bedriver näringsverksamhet.
I ett assistansbolag är det företagsledningen som beslutar om inriktning på verksamheten. Brukarens inflytande över den egna assistansen styrs genom det avtal som verksamheten har med brukaren. Brukarens möjlighet att påverka assistans­bolagets mål och inriktning är vanligen begränsat till det förhållande som råder mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.
Den assistansberättigade kan ha ett stort självbestämmande och inflytande över den egna assistansen i ett assistansbolag.
I vissa assistansbolag är det brukaren själv, legal företrädare för brukaren eller en annan person som assistansanordnaren i samråd med brukaren eller brukarens före­trädare har utsett som arbetsleder brukarens assistenter. Vad som ingår i arbetsled­ningen regleras genom avtal med bolaget som tecknas när brukaren går med i verksamheten. I dessa former av bolag är det arbetsledaren som, inom ramen för lagar, kollektivavtal och de regler bolaget har, avgör vem som ska anställas, hur den personen ska arbeta och vad assistenten ska göra under sin arbetstid. Det är också vanligt att arbetsledaren åtar sig att ordna sjukvikarier, semestervikarier etc. I andra bolag är det en arbetsledare på administrativ nivå som praktiskt löser ovanstående frågor.

tips

I många bolag har brukaren möjlighet att välja hur mycket av det praktiska arbetet med t ex vikarieanskaffning och schemaläggning han eller hon vill åta sig och hur mycket administrativ personal ska göra. Även i de bolag där arbetsledaren på administrativ nivå är den som praktiskt arbetar med rekrytering och schemaläggning, ska brukaren ha ett stort inflytande över vilken assistent som arbetar och vid vilka tillfällen.
Assistansbolaget sköter vanligen de administrativa uppgifterna såsom lönehantering, assistansersättning och bokföring samt hjälper till att ta fram underlag för brukarens redovisning till Försäkringskassan.
Det är viktigt att det finns ett skriftligt klargörande över vilken person assistenterna ska vända sig till i olika frågor. Det ska vara klarlagt vem som beslutar om lönesättning, övertidsarbete, schemaläggning och semesterförläggning samt vilken person assistenten ska vända sig till i arbetsmiljöfrågor, kris-, och konfliktsituationer.

tips

2.3.4 Att själv vara arbetsgivare

tips

Som egen arbetsgivare är den assistansberättigade både arbetsgivare och arbetsledare för de egna personliga assistenterna. Den assistansberättigade beslutar själv hur assistansen ska läggas upp. Med arbetsgivarrollen följer en skyldighet att se till att samtliga lagar och regler på arbetsmarknaden följs. Om så inte sker har man ett straffansvar. Det gäller till exempel skyldigheten att göra avdrag för preliminärskatt och betala in arbetsgivaravgiften. Arbetsgivaren har också ansvar för arbetsmiljöfrågor, semester och andra former av ledigheter samt ett flertal andra frågor. Att vara egen arbetsgivare innebär att ta ett stort ansvar, inte minst ekonomiskt. Kommunen ska på den enskildes begäran vara behjälplig och lämna råd och stöd i dessa frågor (Prop 1992/93:159, sid 73).
Om den enskilde önskar ha någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent måste han eller hon – enligt reglerna om assistansersättning – begära att en fristående assistansanordnare (t ex handelsbolag, aktiebolag eller ekonomisk förening) eller kommunen är arbetsgivare för den personen (LSS 9 a § 1).

tips

Föräldrar får enligt Försäkringskassans Vägledning om assistansersättning 2003:6, version 4 inte låta den som är under 16 år driva rörelse. Om den omyndige har fyllt 16 år får föräldrarna endast med överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1998:1078). Ett omyndigt barn under 16 år kan alltså inte driva egen rörelse eller vara egen arbetsgivare för sina personliga assistenter.
Efter en lagändring i LASS måste den som själv är arbetsgivare för sina personliga assistenter fr o m period som i sin helhet ligger från juli månad 2008 betala tillbaka ersättning som inte har använts för att betala kostnader för personliga assistenter. Sådan återbetalning ska göras senast i samband med slutavräkningen. Den som själv är egen arbetsgivare kan således inte periodisera större kostnader såsom uppsägningskostnader, kostnader för längre resor, mer omfattande handledning och liknande.

2.3.5 Övriga assistanslösningar
Utöver ovan nämnda assistansanordnare finns även stiftelser, personalkooperativ samt olika former av ”bland-kooperativ”, dvs kooperativ där både assistenter och brukare är medlemmar.
Det finns även administrationsbolag som arbetar med att sköta administrationen åt egna arbetsgivare, kooperativ och/eller assistansbolag. Administrationsbolaget har alltså inte något arbetsgivaransvar gentemot de anställda personliga assistenterna. Ansvaret mot uppdragsgivaren (den enskilde brukaren, kooperativet eller assistans­bolaget) samt vilka tjänster som ingår i uppdraget fastställs genom avtal. Uppdraget som administrationsföretaget åtar sig kan variera i omfattning men innefattar oftast lönehantering och bokföring samt att ta fram underlag för brukarens redovisning till Försäkringskassan och/eller kommunen.
Det bör noteras att ett administrationsföretag som åtar sig mer omfattande arbete åt en enskild brukare eller ett kooperativ/bolag kan komma att betraktas som arbetsgivare. Kontakta arbetsgivarorganisationen för mer information.

Vad är personlig assistans?

Bakgrund till assistansreformen
Inledning
Den 6 maj 1993 fattade Sveriges Riksdag beslut om en ny lag, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade ( LSS). Denna sociala reform, som saknar motsvarighet någon annanstans i världen, är en milstolpe
För första gången i svensk historia ges personer med funktionsnedsättning verklig valfrihet och självbestämmande genom rättigheten att själva bestämma vem eller vilka de vill ha assistans av, när, i vilken omfattning och på vilket sätt.i svensk socialpolitik. Reformen innebär att personer med omfattande funktionsnedsättning ges laglig rätt till bl a personlig assistans för att kunna leva ett liv som andra i motsvarande ålder.
Assistansreformen innebär att ett nytt synsätt på rättigheter för personer med funktionsnedsättning som vuxit fram och vunnit erkännande.Den utgör en individuell, omedelbar brukartillhörig rättighet där insatsen riktas till och disponeras av den enskilde och inte placeras hos någon allmän verksamhet eller myndighet.
Före assistansreformen hade många personer med funktionsnedsättning inte möjlighet att leva ett liv som andra i motsvarande ålder. Genom historiens gång har människor med funktionsnedsättning ständigt varit beroende av sin omgivning. Assistansreformen möjliggör för personer med omfattande funktionsnedsättningar att vara subjekt i sina liv i stället för objekt för omhändertagande och vård.
Vägen till assistansreformen har varit lång och växlingsrik. Handikapprörelsen har under flera årtionden kämpat för att få till stånd denna rättighet. För att ge kunskap om och förståelse för betydelsen av assistansreformen ska vi i avsnittet nedan beskriva hur levnadsvillkor för personer med omfattande funktionsnedsättning var innan LSS tillkom och vilka assistansmöjligheter som då fanns.
En historisk tillbakablick: Livsvillkor före LSS
Historiskt sett har människor med funktionsnedsättning alltid levt med ett starkt beroende till sin omgivning. Under 1800-talet då Sverige fortfarande var ett fattigt jordbruksland var gamla och personer med funktionsnedsättning vanligtvis helt beroende av sin familj eller enskildas välvilja. All äldre fattigvårdslagstiftning framhävde familjens eller husbondens ansvar, samtidigt som staten genom sina hospital tog hand om de svårast fysiskt funktionshindrade, psykiskt och kroniskt sjuka och personer med smittosamma sjukdomar.
Långt in på 1900-talet var människor med stora funktionsnedsättningar hänvisade till boende med stöd av anhöriga, välgörenhet eller institutionsboende. Inte förrän i slutet av 1950-talet fick socialpolitiken en ny inriktning då man började ifrågasätta boenden på anstalter och andra institutioner. En ny vårdideologi utvecklades som innebar att människor med fysiska funktionsnedsättningar skulle integreras i samhället. Denna nya inriktning resulterade i att de stora anstalterna successivt avlöstes av ett offentligt omhändertagande i kommuner och landsting. För personer med intellektuella funktionsnedsättningar tog det dock ytterligare ett par decennier innan de stora vårdhemmen började avskaffas.
Under 60- och 70-talet vidtogs flera viktiga åtgärder för att förbättra möjligheterna till eget boende och självständigt liv såsom statsbidrag till social hemtjänst i Västerås, bostadsanpassningsbidrag, bestämmelsen att bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad ska utformas så att de blir tillgängliga och kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Den sociala hemtjänsten liksom boendeservice, som kan jämföras med dagens bostad med särskild service, utvecklades under 70- och 80-talet.
1986 kom omsorgslagen som var den första rättighetslagstiftningen med möjlighet för den enskilde att överklaga ett beslut om en insats. Omsorgslagen omfattade endast personer med intellektuella funktionsnedsättningar och innebar att landsting och kommuner skulle avveckla sina institutioner. Lagen gav istället den enskilde rätt till bland annat plats i gruppbostad och daglig verksamhet. En av grundtankarna var normaliseringsprincipen: att livet för personer med utvecklingsstörning så långt som möjligt skulle likna livet för personer som inte har funktionsnedsättningar. Än idag präglas dock många gruppbostäder av individens underordning i gruppen. Fortfarande ligger makten till största delen hos personalen – gruppbostaden är deras arbetsplats och personerna med funktionsnedsättning tvingas ofta anpassa sig efter personalens och de andra boendes villkor och fastställda rutiner.
Från 70-talet har socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och omsorgslagen (idag ersatt av LSS) varit styrande för levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning. Med undantag för dåvarande omsorgslag och LSS (samt SoL i vissa delar) är lagarna s k ramlagar, dvs de anger mål för verksamheten men överlåter åt dem som tillämpar lagen att med ledning av förarbetena ge lagen ett konkret innehåll. Vad gäller tillämpningen av socialtjänstlagen visade det sig att det fanns stora skillnader i kompetens, kvalitet och resurser mellan olika kommuner. Det var bl a handikapprörelsens kritik mot socialtjänstlagen och omsorgslagen som låg bakom 1989 års handikapputredning, som var den utredning som föreslog rätten till personlig assistans. Behovet av en preciserad rättighetslagstiftning, liksom tidigare omsorgslagen varit, underströks av handikapprörelsen.
Framväxten av det svenska välfärdssamhället har under 1900-talet i hög grad förändrat och förbättrat livsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar. Förutsättningarna för att leva ett mer självständigt liv har stått i direkt förhållande till utbyggnaden av den offentliga välfärden. Ett flertal reformer och samhällsinsatser såsom handikappersättning, sjukersättning, aktivitetsersättning, vårdbidrag, bilstöd, färdtjänst, hemtjänst, habilitering, rehabilitering och hjälpmedel har gett nya existensvillkor.
Handikapprörelsen

assistansbolag

Personlig assistans, assistansbolag, assistansanordnare, hörapparat, päls

Assistansbolag, Hörapparat Stockholm assistansersättning, Assistansanordnare I ett brukarkooperativ är det medlemmarna, de assistansberättigade, som beslutar om inriktning (mål och innehåll) på verksamheten. Brukarkooperativen förekommer som både ekonomiska och ideella föreningar. När man bildar en ideell förening måste man vara noga med att uppfylla kraven för ideella föreningar. En ideell förening kan …

Handikapprörelsen har spelat och spelar även idag en viktig roll för att förbättra levnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättningar. Vägen till rörelsens ställning och inflytande i dagens politiska beslutsprocess har dock varit lång. Handikapprörelsens hundraåriga historia handlar om hur människor som åsidosatts och gömts undan slöt sig samman för att kräva sina rättigheter.
Det var till stor del i anslutning till de centrala specialskolor för döva och hörselskadade (Manillaskolan) och för synskadade (Tomtebodaskolorna) som inrättades under 1800-talet, som funktionshindrade började organisera sig. Redan 1868 bildades Dövstumföreningen i Stockholm (idag SDR, Sveriges Dövas Riksförbund) och 1889 bildades De blindas förening (idag SRF, Synskadades Riksförbund).
1923 tillkom den första föreningen för rörelsehindrade vid Vanföreanstalten i Göteborg, Kamratföreningen De Vanföras Väl, som är föregångare till DHR, De Handikappades Riksförbund.
”Det var naturligt att funktionshindrades kamp för ett bättre liv kunde ta sin början i dessa sammanhang där många av dem kom samman och fick tillfälle att dra generella slutsatser av sina erfarenheter” (Ekensteen, 2000). De första kamratföreningarna utvecklades efterhand till alltmer utbyggda intresseorganisationer. Från 1940-talet till mitten av 1960-talet bildades ett stort antal handikapporganisationer.
1942 påbörjades ett samarbete mellan olika handikapporganisationer i Samarbetskommittén för partiellt arbetsföra, föregångare till HCK, Handikappförbundens Centralkommitté, som senare blev HSO, Handikappförbundens Samarbetsorgan.
Trots att handikapprörelsen består av en skiftande samling organisationer har man samarbetat i viktiga frågor kring levnadsvillkoren för människor med funktions-nedsättningar. Handikapprörelsen har haft stor betydelse i arbetet för personer med funktionsnedsättningars intressen. Den har haft stor del i de samhällsreformer som efterhand har förbättrat levnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättning.
Organisationerna verkar bl a genom att vara remissinstanser för statliga utredningar, genom att delta i utredningsarbete som experter och sakkunniga och genom opinionsbildande verksamhet i direkta kontakter med företrädare för politiska organ.
Handikappbegreppet
I slutet av 1950-talet började begreppen ”handikapp” och ”handikappad” att användas i socialpolitiska sammanhang. De användes synonymt med de äldre begreppen vanför och invalidiserad. Handikapp ansågs vara en egenskap hos individen, en svaghet eller en begränsning av förmåga såsom dövhet eller rörelsehinder.
Under slutet av 60-talet skedde en stegvis förskjutning av innebörden av handikappbegreppet. Handikapprörelsen spelade en stor roll i denna process. En ökad medvetenhet om att omgivande faktorer i samhället också påverkade livssituationen utvecklades. Målet var att personer med funktionsnedsättning skulle garanteras jämlika levnadsförhållanden och tillgänglighet genom förändringar i samhällsmiljön. Detta synsätt, att handikapp inte är en egenskap hos den enskilde utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning, brukar benämnas miljörelaterat handikappbegrepp. Denna utveckling har haft stor betydelse för utformningen av olika insatser för personer med funktionshinder. Kraven på anpassning och förändring har flyttats från individen till det omgivande samhället.

1989 års handikapputredning
Inledningen till assistansreformen utgjordes av 1989 års handikapputredning. På 80-talet utfördes ett antal undersökningar av bl a Socialstyrelsen, Statens handikappråd och de centrala handikapporganisationerna. Dessa visade att det förekom brister när det gällde stödet till människor med funktionsnedsättning inom socialtjänsten och habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten. Det framgick också av studierna att bristerna främst fanns inom verksamheter som var av grundläggande betydelse för människor med omfattande funktionsnedsättning.
1989 års handikapputredning tillsattes med uppgift att utreda frågor kring samhällets åtgärder för människor med omfattande funktionsnedsättning. Utredningsarbetet inriktades främst på de insatser som görs av kommunerna och landstingen inom socialtjänsten, habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten. Utgångspunkten för arbetet var situationen för barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de små och mindre kända handikappgrupperna. Utredningens uppgift var att lämna förslag som kunde leda till att levnadsvillkoren förbättrades.
Handikapputredningens utgångspunkt var alla människors lika värde. Några begrepp som ingick i utredningens grundsyn var delaktighet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.
Handikapputredningen redovisade en bred kartläggning av olika aspekter på livssituationen för personer med omfattande funktionsnedsättning. I kartläggningen, som genomfördes i form av enkäter, intervjuer, studier av andra utredningar och hearings, deltog både brukare och huvudmän. Den generella bilden blev att det fanns många brister i stöd och service till personer med stora funktionsnedsättningar. Exempelvis var den enskildes möjlighet till inflytande över socialtjänstens insatser liten. Resultatet visade även att det fanns betydande klyftor i välfärden mellan personer med funktionsnedsättning och andra, liksom mellan olika grupper av personer med funktionsnedsättningar, mellan olika kommuner i landet och mellan insatsområden.
Kartläggningen visade även att tillgänglighet och delaktighet definitivt inte förelåg på lika villkor för personer med funktionsnedsättning och andra. Detta berodde bl a på bristande stödinsatser av olika slag, brister i kunskapsspridning, bristande ekonomiska förutsättningar för den enskilde, bristande tillgänglighet och bristande inflytande och självbestämmande. Valfriheten att själv kunna välja personligt stöd var närmast obefintlig.
I juni 1991 överlämnade Handikapputredningen sitt huvudbetänkande Ett samhäl

tips

le för alla (SOU 1992:52) till Socialdepartementet. I detta lade utredningen fram ett förslag för att säkra personer med omfattande funktionsnedsättningars individuella rätt till stöd och service. En ny rättighetslag, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, med rätten till personlig assistans föreslogs.
Handikapprörelsen var på många sätt delaktig i handikapputredningen. Flera av handikapporganisationerna agerade bl a genom att vara remissinstanser, genom att delta i utredningsarbetet som experter och sakkunniga och genom opinionsbildande verksamhet.
Flera projekt påverkade handikapputredningen och hade avgörande betydelse för assistansreformens utformning.
Personlig vårdare
FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna) påbörjade 1976 ett arbete om rätt till personlig vårdare för barn och vuxna.
STIL-projektet
STIL, ett brukarkooperativ i Stockholm, hade redan ett par år innan handikapputredningens början startat ett försöksprojekt för att prova idén med brukarstyrd personlig assistans och för att utarbeta rutiner för en sådan verksamhet. Genom projektet visade man på fördelarna med personlig assistans. STIL introducerade och etablerade den personliga assistansen i Sverige. Dess ideologiska bakgrund är den internationella Independent Living-rörelsen med rötter i USA. STIL-modellen har haft stor betydelse som exempel och föredöme för personlig assistansverksamheter i Sverige.
Serviceupphandlingsrätt åt brukarna
DHR ställde den personliga assistansen i fokus och utarbetade ett förslag till handikapputredningen om serviceupphandlingsrätt åt brukarna – assistans som individuell rättighet.
Assistansprojektet
Opinionsbildningen för en assistansreform resulterade i att tre brukarorganisationer, DHR, NHR (Neurologiskt Handikappades Riksförbund) och FUB, fick möjlighet att genom ett projekt, Assistansprojektet, visa hur en reforminsats med personlig assistans kunde utformas. Assistansprojektet arbetade fram en modell för personlig assistans som byggde på förslaget om serviceupphandlingsrätt åt brukarna. Modellen kom i stor utsträckning att påverka det förslag som handikapputredningen lade fram 1991.

Referenser:
Andén, Claesson Wästberg & Ekensteen, Personlig Assistans, Larsons förlag, 1993 (nyutgåva 2007)
Ransemar, Erik, Handikapprörelsen växer fram, Brevskolan, 1981
Tideman, Magnus (Red), Perspektiv på funktionshinder och handikapp: Olsson & Qvarsell, Kap 1 De handikappade i historien, Ekensteen, Kap 6 Från objekt till subjekt i sitt eget liv, Peterson, Kap 11 Specifik och generell lagstiftning, Studentlitteratur, 2000
Assistansreformen
I början av 1993 överlämnade regeringen proposition 1992/93:159Stöd och service till vissa funktionshindrade till riksdagen. Motivet för att genomföra en lag om individinriktade rättigheter var att förändra det faktum att människor med omfattande funktionsnedsättning hade sämre levnadsvillkor än andra. En av de rättigheter som föreslogs i propositionen, som till stora delar byggde på förslagen från Handikapputredningen, var rätten till personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assistans. En, med undantag för Nydemokraterna, enhällig riksdag beslutade att anta propositionen och rätten till personlig assistans infördes från den 1 januari 1994.
Under de år som förflutit sedan dess har reglerna för personlig assistans varit föremål för en del ändringar. Idag har reformen funnit sina former. Undersökningar har visat att assistansersättningen når rätt målgrupp och att personer som får assistans ges stora möjligheter att leva ett aktivt och självständigt liv .
”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.” (5 § LSS)
Vem har rätt till personlig assistans?
Rätten till personlig assistans finns inskriven i 9 § 2 LSS – lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunen har ett basansvar för den personliga assistansen men stat och kommun har ett delat finansiellt ansvar. Statens ansvarstagande regleras från den 1 januari 2011 bland annat i socialförsäkringsbalken (SFB). Tidigare var statens ansvarstagande reglerat i lag (1993:389) om assistansersättning, LASS.
Personer som:

  • tillhör personkretsen och
  • har ett grundläggande behov (behov av assistans för att kunna inta måltider, klä på och klä av sig, personlig hygien, kommunicera med andra eller som har behov av annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om personen med funktionsnedsättningen) som är större än 20 timmar per vecka och
  • som inte får sina behov tillgodosedda på annat sätt,

har rätt till biträde av personlig assistent enligt 9 § 2 LSS och assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken (SFB). Assistansersättning är ett statligt bidrag till kostnader för personlig assistans. Frågor om assistansersättning handläggs av Försäkringskassan (48 kap. 5 § SFB).
Försäkringskassan finansierar den del av assistansen som överstiger de första

20 timmarna. Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till assistans för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt.
Om det grundläggande behovet är 20 timmar eller lägre per vecka är det kommunen som enligt LSS är ansvarig myndighet. Kommunen ska, när den beviljar antal timmar personlig assistans, även ta med behov av assistans för andra personliga behov utöver de grundläggande behoven. Den som beviljas personlig assistans genom kommunen kan också erhålla insatsen i form av ekonomisk ersättning.
Till utformning och storlek bör den ekonomiska ersättningen följa samma principer som tillämpas av Försäkringskassan. Kommunens skyldighet att, om den inte själv tillhandahåller den personliga assistansen, ge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för assistans ska utgå från de verkliga kostnaderna för insatsen. Med skäliga kostnader avses i förarbeten till lagen samma slags kostnader som i LASS (jfr prop 1992/93:159 sid 175). Det schablonbelopp som årligen fastställs av regeringen kan därför tjäna till viss ledning vid bedömningen av kostnadernas skälighet.
”I begreppet personlig assistans ligger att det skall vara fråga om ett personligt stöd, som ger den funktionshindrade möjligheter till ett självständigt liv. Det skall alltså vara fråga om hjälp och stöd som knyts till den enskilde och finns tillgängligt för honom eller henne i olika verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assistenten skall i möjligaste mån garantera en kontinuitet i stödet och därmed en trygghet för den enskilde och hans närstående. Den enskildes behov av stöd och hjälp skall kunna tillgodoses av ett begränsat antal personer – personliga assistenter. De är knutna till den enskilde och inte till någon viss verksamhet.” (prop 1992/93:159 sid 174)
Vad är assistansersättning?
Assistansersättning är ett statligt bidrag till kostnader för personlig assistans. Frågor om assistansersättning handläggs av Försäkringskassan (48 kap. 5 § SFB). Assistansersättningen betalas ut till den assistansberättigade. Hon eller han kan själv anställa personliga assistenter eller mot ersättning anlita en kommun eller annan som arbetsgivare för dessa. Assistansersättningen ska användas till assistenternas lönekostnader eller till de avgifter som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar. Rätten att välja arbetsgivare har tillkommit för att tillförsäkra enskilda assistansberättigade självbestämmande och avgörande inflytande över utformning och innehåll i den egna assistansen.
Om den enskilde önskar ha någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent måste en fristående assistans

Assistansersättningen är en individuell rättighet. Om den assistansberättigade inte är nöjd med ett beslut om rätten till personlig assistans är det alltså den enskilde assistansberättigade som har rätt att överklaga beslutet. Det kan också inträffa att den assistansberättigade inte är nöjd med det utförande av personlig assistans som erhålles genom anordnaren. Här finns alltid möjlighet för den enskilde att byta anordnare.
Den enskilde kan också vända sig till kommunen, vilken har ett ansvar för att fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och verka för att deras behov tillgodoses, eller till tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen.
Överklagan
Ett beslut av en myndighet gällande personlig assistans överklagas till förvaltningsrätten (tidigare länsrätten) inom det län i vilket beslutsmyndigheten (kommunen eller Försäkringskassan) är belägen. Överklagandet ska skickas in till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet och inte direkt till förvaltningsrätten. Beslutsmyndigheten prövar om överklagandet kommit in i rätt tid (se nedan) och överlämnar sedan överklagandet samt övriga handlingar i ärendet till förvaltningsrätten. I vissa fall kan också myndigheten självmant ändra sitt beslut.
Beslut som fattats av en kommun ska normalt överklagas inom tre veckor. Beslut som fattats av Försäkringskassan ska normalt överklagas inom två månader. Överklagandet ska vara skriftligt. Överklagandet ska vara undertecknat av den enskilde eller hans ombud och ska därför inte skickas med e-post.
Överklagandet ska innehålla uppgift om den klagandes
1. namn, personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där han kan anträffas för delgivning genom stämningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen (hemligt nummer behöver bara uppges om rätten begär det, samt
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning.
Om den som överklagar gör det med hjälp av en ställföreträdare ska motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har den som överklagar istället ett ombud som företräder honom ska ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
I överklagandet ska det stå vilket beslut som överklagas, vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet.
Fullmakt
En fullmakt för någon att föra talan i domstolen får lämnas muntligen eller skriftligen. Muntlig fullmakt ska avges inför rätten och gäller endast i det mål den har lämnats. Skriftlig fullmakt ska vara undertecknad av den klagande eller dennes ställföreträdare men behöver inte vara bevittnad. Fullmakten ska innehålla uppgift om ombudets namn.
Om den enskilde vill ha hjälp när han eller hon ska göra ett överklagande är den myndighet som beslutat i ärendet enligt 4 § förvaltningslagen skyldig att vara den enskilde behjälplig. Den enskilde kan också vända sig till en handikapp- eller brukarorganisation (t ex IfA) om han eller hon vill ha stöd.
Inhibition
En person som vid omprövning av gällande beslut beviljas en mindre gynnande insats än tidigare, t ex färre assistanstimmar eller en indragning av rätten till assistans, kan vid överklagan begära inhibition (en begäran om att det överklagade beslutet inte ska verkställas eller inte gälla i avvaktan på att ärendet prövas i högre instans). I alla beslut som är överklagningsbara finns rätten till inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen.
Tillsyn
Socialstyrelsens tillsynsansvar
Socialstyrelsen har tillsyn över verksamhet enligt LSS. Tillsynsansvaret innebär att Socialstyrelsen kan rikta kritik mot kommuner som inte följer lagar och praxis. Från och med den 1 januari 2011 har Socialstyrelsen även tillsynsansvar över all privat assistansverksamhet. Socialstyrelsen bedriver tillsyn för att granska om stat, landsting, kommuner och enskilda verksamheter följer lagarna. Enskilda kan anmäla till Socialstyrelsen om man inte är nöjd med kommunens handläggning eller det utförande på insatsen man får. Socialstyrelsen har dock inte befogenhet att ändra på ett beslut. För att få ett beslut ändrat måste man överklaga beslutet till förvaltningsrätten som är första instans.
Det Socialstyrelsen enligt 26 a § LSS ska göra inom ramen för sin tillsyn är att
–       lämna råd och vägledning,
–       kontrollera att brister och missförhållanden avhjälps,
–       förmedla kunskap och erfarenheter som erhålls genom tillsynen, och
–       informera och ge råd till allmänheten.
Vid tillsyn som rör barns förhållanden får Socialstyrelsen, enligt 26 b § LSS, höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande om det kan antas att barnet inte tar skada av samtalet.

Försäkringskassan
Försäkringskassan är från och med 2005 en sammanhållen statlig myndighet för socialförsäkringsområdet. Försäkringskassan är en enda myndighet för hela landet. Individuella

tips

ärenden handläggs på ett stort antal lokala och nationella försäkringscenter. Myndigheten ska verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.

Att Försäkringskassan tillämpar lagar och regler enhetligt, samt att tolkningen av lagarna blir tydlig via rättspraxis kommer att bevakas av det Allmänna Ombudet som är oberoende och tillsätts av regeringen enligt lag (2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan. Det allmänna ombudet ska i förvaltningsdomstol, på eget initiativ, kunna ta upp principiellt viktiga frågor och därmed medverka till att göra lagar och regler tydligare. Enligt 20 kap 12 § lagen om allmän försäkring får det allmänna ombudet även föra talan till förmån för enskild part. Motsvarande gäller enligt lag om allmän försäkring för Försäkringskassan vid överklagande av domstols beslut.

Inspektionen över socialförsäkringen (ISF) är den myndighet som har ansvar för granskning av socialförsäkringen.
Assistansanordnarens uppdrag

Det finns flera olika typer av assistansanordnare (arbetsgivare för personliga assistenter) bland annat kommuner, olika former av kooperativ och företag, stiftelser och egna arbetsgivare. Även om assistansen organiseras på olika sätt i verksamheterna finns det givna riktlinjer som är desamma hos samtliga anordnare. Dessa riktlinjer anges bland annat i förarbeten till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ochi 51 kap. socialförsäkringsbalken, SFB, (tidigare lagen om assistansersättning, LASS

  • Den assistansberättigade ger anordnaren i uppdrag att vara arbetsgivare för hans eller hennes personliga assistenter. Förhållandet mellan assistans berättigad och anordnare är alltså uppdragsgivare och uppdragstagare (prop 1992/93:159, sid 69).
  • Uppdraget som den assistansberättigade ger anordnaren avser personlig assistans. Assistansen ska präglas av det som utmärker personlig assistans i enlighet med LSS – valfrihet, självbestämmande och integritet (prop 1992/93:159??sid 62, 64, 174).

För att säkerställa att uppdragsgivare och uppdragstagare är överens om vad som ingår i uppdraget bör ett avtal skrivas dem emellan. Ett avtal mellan brukaren och assistansanordnaren är, oavsett om anordnaren är kommunal eller privat, en förutsättning för utbetalning av
assistansersättning till någon annan än den enskilde brukaren (6 a § Riksförsäkringsverkets föreskrifter om assistansersättning). Avtalet bör innehålla de åtaganden anordnaren har gentemot den assistansberättigade, den assistansberättigades rättigheter och hur ansvarsfördelningen dem emellan ska se ut. Avtalet bör även reglera brukarens uppsägningstid från anordnaren och liknande. Exempel på avtal finner du som bilaga 2 A. Exemplet är endast förslag till ramavtal som noga måste gås igenom och eventuellt revideras av anordnaren innan det tillämpas. Arbetsledning, redovisning av timmar, hur länge den ersättningsberättigade får använda sparade medel och dylikt måste kompletteras i interna instruktioner.
Om den ersättningsberättigade är missnöjd med valet av har han eller hon alltid möjlighet att säga upp avtalet och byta assistansanordnare enligt den uppsägningstid som parterna överenskommit om. Den enskilde skickar då in en ny begäran om, enligt 11 § Förordning (1993:1091) om assistansersättning, att ersättningen ska betalas till en annan anordnare.

Att få ett assistansuppdrag när brukaren har en intellektuell funktionsnedsättning
Över 40 procent av alla assistansberättigade beräknas ha intellektuella funktionsnedsättningar. Personer med intellektuella funktionsnedsättningar har samma behov av självbestämmande, valfrihet och integritet som andra människor.
En person med intellektuella funktionsnedsättningar kan behöva stöd av en legal företrädare för att förstå konsekvenser av beslut och handlingar och bevaka sina rättigheter. Är funktionsnedsättningen mycket omfattande kan det vara svårt för personen att uttrycka sin vilja och sina behov till andra än den nära omgivningen. Den legala företrädaren måste därför känna brukaren väl och kunna kommunicera med honom eller henne för att kunna föra dennes talan inför andra.
Den assistansberättigade och hans eller hennes legala företrädare utgör en enhet som assistansanordnarens uppdragsgivare. Har den assistansberättigade ingen legal företrädare är det den assistansberättigade själv som står för sina beslut (se även personlig assistans linköping avsnittet om legal företrädare för vuxna nedan).
Vi vill starkt framhålla att alla människor har en beslutsförmåga, även om några har begränsningar i att förmedla den. Men alla kan åtminstone uttrycka gillande eller ogillande i situationen. Ju mer begränsade kommunikationsmöjligheterna är, desto större är beroendet av att omgivningen förstår och tolkar mycket personliga signaler och reaktioner. Uppgiften för den gode mannen måste därför vara att stödja brukaren i att använda sin egen beslutsförmåga, genom att kommunicera med brukaren, förklara och tolka, tillsammans formulera besluten och försäkra sig om att de är enligt brukarens vilja och önskemål.